Arga Damen

Nu verkar ännu en ofrälse ta plats i det svenska kungahuset.


Man blir förvånad. Här har svenska folket under en lång tid stått bakom kungahuset, oändligt tacksamma för den stjärnglans de givit åt vårt torftiga frostbitna land.
Hur belönas nu detta? Jo, genom att ge sonen till en virkeshandlare rätten till Maddes hand (och lite till, kan man gissa).
Jag är besviken. Grymt besviken.

Dr Bombastic

Idag avslutas en vecka (om det nu är söndag som är veckans sista dag...), som inte riktigt är vad jag tänkt mig. Hade en käck idé om att kunna varva ner inför semestern, med att vara halvslapp på jobbet, kanske kunna smyga in en sovmorgon och bränna några tusen på rean. Icke, icke. Har jobbat över alla dagar, utom en, samt haft beredskap 2 nätter. Är fullkomligt slutkörd i pallet och är gråtfärdig av längtan efter den där rackarns ledigheten, som ju inte påbörjas förrän på tisdag eftermiddag. Att resten av bloggänget gått på semester och lämnat mig ensam och ledsen, i det stora rummet, gör ju inte plågan lättare (ja, ja herr K, jag VET att du skickade lite medkänsla via bloggkommentar, men den värmen räckte bara ca 15 min). Dessutom blev det bara en Coca Cola och 1 (en!!!) skumbanan på hela veckan.

Tror ni jag belönats med en slö, slapp helg, som avslutning på den slitiga veckan? ICKE! Igår kl 6.00 ringde klockan och jag gick upp, för att hjälpa en vän att flytta. Det måste väl ändå vara det ultimata vänskapsbeviset? Varje gång jag flyttat (eller snarare packat och flyttstädat) har jag lovat mig själv att det här, det är den sista flytten jag gör i mitt liv. Likförbaskat har jag flyttat 12 gånger, under de 25 år som passerat sedan jag flyttade hemifrån (rätt mycket med tanke på att vi bott i det här huset i 5 år och jag bodde i förra lägenheten i 10 år). Galet är ordet. Att jag dessutom alltid haft flytthjälp gör att jag aldrig mer ska tvivla på att jag har vänner. 

Där, go vänner, har ni beviset på hur slutkörd jag är! Lyckas inte ens få till ett argt, bittert eller gnälligt inlägg... Misströsta icke. Det händer nog nått på tunnelbanan imorgon bitti, så jag får nått grinigt att blogga om.

/Örjans gråtmilda flamma 

Jösses vad långsamt veckorna går.  Nu har jag fortfarande 1½ vecka kvar till semester, men inte tänker herr K vara kvar och trösta mig för det. Han går på semester idag, så nu kommer stackars Flamman sitta helt ensam och övergiven.

Dessutom verkar det som att semester stoppar alla bloggkamrater från att röra vid datorer... Stoppade det Flamman, då hon var på Kreta? Icke!

Imorgon är det 18- och 20-årskalas där hemma. Kan inte riktigt påstå att jag längtar efter att fylla huset med partysugna tonåringar. Någon där ute i cyberrymden som har ett militärtält jag kan låna? Fast det förstås, jag skulle ju kunna köpa 35 regnställ och låsa ytterdörren, så får de vara utomhus och fira, oavsett väderlek... Rikliga mängder sprit skulle ju också kunna vara en lösning, men knappast moraliskt korrekt.

Får tänka positivt och glädjas åt att töserna har många kamrater. Jag minns faktiskt min egen 20-årsfest, trots att det är typ 258 år sedan, så den är nog rätt viktig.

/Örjans flamma

Om någon nu missat det så har tydligen två färjor kört ihop i hamnen i Nynäshamn. Det var säkert ingen rolig upplevelse för passagerarna som var med om det eller för det 15-tal som skadades. Allt som allt gick det ju bra och det verkar som det egentligen inte var någon större fara.

Aftonbladet har en lite annan vinkling på händelsen: "2000 passagerare överlevde mirakulöst".

Är det verkligen ett mirakel att överleva något som skulle kunna varit livsfarligt men egentligen aldrig var någon större fara?

/Herr K

Juli har inte varit någon höjdarmånad. Vädret; Skit samma. Arbetsbelastning; Skit samma. Massa högtidsdagar i familjen; Skit samma. Bajens urusla spel; Skit samma. Har nåtts av 3 dödsbud, bland Bajen-vänner/bekanta, de senaste veckorna; Icke skit samma.

Det är så ledsamt, speciellt med tanke på att två av dem var 33 resp 34 år och hade små barn. Jag är 10 år äldre och skulle verkligen inte velat missat mina 10 senaste års erfarenheter. Vill inte missa de 10 nästkommande heller...

Min sambo är gudfar till en av de avlidnas söner. Oj, vad vi ska göra allt för att stötta honom. Just nu är han 2,5 år och tror fortfarande att det inte är sant att pappa är död och under begravningen var han mest glad och skulle trösta farmor, som verkade ledsen. Hans mål i livet är att bli stor, för då blir pappa glad. Han har bara ett bekymmer och det är hans rädsla för gräshoppor... Han var på matchen igår, med sin mamma, men är tack och lov för liten för att förstå spelet.

Nä, jag ska verkligen ha som sommarmåtto att "Undvika gnäll!" (fast lite arg får man väl va emellanåt?)

/Örjans ledsna flamma

På tunnelbanan i morse, var jag tvungen att göra nått jag inte gillar. Jag hade inget val. Som flitiga läsare vet, så är jag inte speciellt förtjust i personer som förser hela vagnen med dunkadunka från otroligt dålig musik, pga hög volym eller dåliga lurar till sina musikspelare. Jag blev nämligen tvungen att höja min volym till max, fast jag tror inte det störde någon (både pga anledningen till att jag höjde, men även tack vare att jag har utmärkta hörlurar).

Några säten bort satt nämligen en ung herre och talade i telefon. Inget ovanligt, men denne gosse talade så högt att jag tror personer på mötande tåg kunde höra honom. Dessutom hade samtalet inget som helst underhållningsvärde (vilket vissa andra öppenhjärtliga samtal kan ha), eftersom han talade på ett fullkomligt obegripligt språk (jag brukar annars vara grym på att klura ut vilket språk det är, men gick fullkomligt bet denna gång).

Jag har levat i förvissningen att det enbart är sydamerikanska kvinnor som behöver skrika i telefon. Har dragit slutsatsen, att man måste använda en ljudnivå på sin spanska, så att rösten bär över Atlanten UTAN telefon. Nu vet jag dock bättre. Nordafrikaner är värre. Tror någon försöker tala om för mig att cykla till jobbet...

/Örjans ljudkänsliga flamma